Pixlars

Ju enklare desto vackrare. Nu är jag inte den som säger att "om något ifyller just det kriteriet är det vackert". Det tänker jag inte göra nu heller. Men man blir faschinerad över hur mycket man kan göra med så lite. Kolla på den gamla modellen för Mario. Rörmokaren som än idag vandrar sinnessjukt långt genom horder av fiender för att krossa naturlagarna i hopp om att nå en prinsessa.

Visst är den underbar? En man med mustach, keps och röda arbetsbyxor. Man skulle aldrig kunna tro att han är stenhård nog att kunna slakta stora drakar. Eller, egentligen är det samma drake - om och om och om igen. Men vi kanske ska spara utlägget om stackars Bowsers liv till lite senare.

Men här har vi alltså Mario. Alla skulle känna igen den här filuren på långt avstånd. Bara för att klargöra poängen, kan ni testa att resa er upp och kolla på filuren från andra sidan rummet.

 

En man som liknar Mario väldigt mycket är den nästan lika kända Link. Hjälten från Zelda-spelen. Kanske lite paradoxalt att Link är hjälten i Zelda-spelen, Mario är ju hjälten i Mario-spelen. Men i det här fallet har man valt att döpa spelet efter prinsessan som ska räddas.

Hur som helst, så ser ju vem som helst att det inte är samma Link nu som det var när serien startade. Men visst ser man att det är precis samma person i alla fyra sprites.

Nu säger jag inte att saker är vackrare ju större pixlarna i föremålet är. Men jag vill gärna göra det. För visst är det något magiskt med det. Att man kan skapa en bild av bara några få färger och stora block. 

Självklart finns det mer och mindre avancerade sprites av samma sort. Men det är inte ett porträtt man vill skapa lika mycket som en personlighet. En slags karikatyr utan allt det där som inte bidrar till helheten. Det är enkelhet.

Enkelhet är elegans enligt vissa. Jag vill inte gå så långt. Men om något är lika effektivt som något annat fast enklare, då är det verklig elegans. Det är så saker ska utvecklas.

Toy Story 3 släpps i 3D. Jag tror inte att 3D gör filmen sämre. Men om jag kan se filmen utan de där extra effekterna och ändå njuta av den. Då har Pixars gjort bra ifrån sig. Det är där filmer som Avatar faller. De tål inte att visas utan 3D-kvalitén. Tyvärr är det inte alla människor som har hårdvaran till att se Avatar. Jag hoppas att det samma inte gäller Toy Story.

Att förstöra något

Jag spelade monopol idag. Det brukar inte vara något man drar fram för att spela med spelgruppen. Lite tyngre spel brukar det bli. Men vad fasiken, det är som det är. Jag spelade så som jag lärt mig, dock utan alla de normala husreglerna. Fri parkering försvann och det där första varvet man kör för att göra spelet mindre beroende på vem som börjar och vem som kommer därnäst, försvann.

För övrigt var reglerna på åtminstone ett ställe jäkligt flummiga. För att uppteckna en gata skulle man "betala den begärda summan"+10%. Sådana finns det många av - är det den där summan som banken har begärt för gatan? Eller är det den summan som spelaren har krävt för att inteckna gatan? Självklart var det senaste korrekt - tror jag. Jag menar, det andra är ganska absurt. Det skulle vara lite grand som om man ändrade reglerna i Yatzy så att man inte fick slå om en gång. Jag fick ha rätt.

Spelet dog efter ett par-fem rundor om planen dock. Vid det laget hade jag lyckats med konststycket att äga minst en av nästan alla färger. Undantaget som bekräftade regeln var de bruna gatorna. Det är inget som händer när man är fyra spelare. Att jag sedan hade de mörkblå gatorna var inte särskilt uppmuntrande för motståndarna heller. Spelet gick till att bli ett spel där man gick runt om brädet gång på gång på gång tills att "någon" skulle få hotell på Norrmalmstorg och några andra skulle checka in på det.

Spelet avslutades i förtid, det var inte roligt längre.

Om vi däremot kollar på det lite tyngre brädspelet vi spelade sist, Horus Heresy. Visserligen bara för två personer, men det blev inte mindre bra för det.

Där vann jag båda partier. Men det var tight. Det var också väldigt - prövande. Där fanns alltid ett val. Lite sadistiskt på ett sätt. Man kan utföra EN order på sin runda. Men det finns flera sätt att utföra ordern. Om man sedan planerar lite, kan man utföra två stycken. Men då får motståndaren en fördel. Man kan också välja hur man vill vinna spelet, det kan sluta på tre sätt. Val, val, val. Inget med att någon slår tärningarna rätt och vips lyckas med att köpa en halv stad för motståndarna.

Nåja, monopol blir att ta fram nästa gång man vill spela ett parti tretimmars-yatzy. TP kanske är ett bra substitut?

Jag fick bilen. Inte den där töntiga formel-1 bilen som finns i "Här och Nu"-versionen, men den gamla fina 313-liknande pjäsen som ligger i orginal-monopol. Det kändes bra! 

Slutet är försenat

Igår fick jag hämtat ett par smålänningar på tågstationen. Planen var att vi skulle ta oss till studiefrämjandet i Malmö för att där låna lokal till rollspel. Självklart ville de båda kolla lite närmare på "den stora hamnstaden". Klockan 4, fyra timmar efter ankomsten, hade vi nått vår destination.

Rollspelandet kom igång runt halv fem-tiden och med undantag av ett par pauser här och var, gick det på flytande.

En sak jag har blivit varse sedan att vi spelade på julspelhelgen, är att jag har en tendens att dra ut på tiden. Vi kom till att spela en omgång Kult och vår spelledare försäkrade oss om att han hade ett scenario som inte skulle gå på mer än två timmar. Efter att scenariot tagit slut utbrast spelledaren:

"Jag var tvungen att avsluta scenariot i förtid, ni hade spelat i fem timmar och var inte ens halvägs!"

Men det är kul med ett par sidequests. Igår fick min karaktär lurat ut en ganska ansenlig mängd högteknologiska vapen ur en båt. Samt så klart kaptenens finaste svärd i svärdssamlingen.

När det kom till vapnen, överlämnades de nästa dag till lagen. På grund av en lite smått korrumperad vaktkapten, slutade historien tyvärr i sorg för - vaktkaptenens närmsta man blev mördad på grund av girigheten.

Det leder i sin tur till ännu en sidohistoria, då kaptenen vill försöka återuppliva den döde mannen. Det är aldrig en bra idé att köpslå med en nekromantiker...

Tack vare en god dos tur och en snäll spelledare, lyckas vaktkaptenen slå ner nekromantikern med bara händerna. I slutändan vann vi fortroende från det högsta rådet i en fiendestad, tack vare vår kapten.

Tyvärr fick han dock lämna innan vi nådde till slutklämmen. En stor labyrint med skatter, fällor, ett par lite mindre fiender samt en sista slutstrid. Nästan alla rum kollades för fällor med hjälp av en fantastisk liten uppfinning. Sten+Starkt snöre = perfekt för att kasta på misstänksamma saker. För att besegra den adelsman som lurat oss alla, frammanade vi gudomlig hjälp. Något som behövdes för att besegra det tre man högra monster som adelsmannen genom svart magi förvandlat sig till.

Klockan tre på natten var spelet slut. Med pauser inräknat hade vi spelat i lite mer än 10 timmar. Om jag ska ge en uppskattning har vi spelat i åtminstone åtta av de timmarna.

Vi lämnade alla med ett väl tilltaget smil på läpparna, spelarna och deras spelledare hade alla haft ett riktigt trevligt äventyr.

Jag har nog blivit lite uppgraderad av upplevelsen, liksom man blir av (nästan) alla erfarenheter. Det återstår att se om det är till det bättre eller det sämre.

I övermorgon har jag födelsedag. Då blir jag en lite bättre människa, på bara en natt går jag från att vara en person som inte ens får köra bil, till att bli en person som uppmanas till att vara med bestämma över  hela landet.

Vincent 2.1

Att bedra sig själv

Den där tjugolappen du inte visste att du hade, som bara dök upp i din ficka.

Det där presentkortet du trodde att du använt, men som bara dyker upp bland en massa andra papper.

Inget märkvärdigt kanske, men man blir riktigt glad av det. Man blir glad av att återfå något förlorat. Av att hitta en gömd skatt.

Det händer mig ganska ofta. Liksom för alla er andra som vandrar med huvudet bland molnen.

En krydda i vardagen, som beror helt på ignorans och glömskhet. Inte är det många företeelser som passar in på den beskrivningen inte. Ren tur kanske vissa skulle kunna kalla det.

Finns det något jag har är det tur. Jag har tur som lever, jag har tur som lever ett riktigt angenämt liv, jag har tur när jag hittar den där tjugolappen.

Nu tänker någon kanske:
"Men den där tjugolappen har ju också förlorats. Någon har blivit olycklig och du lever på den personens olycka!"

Jag håller med. Det är så världen är hoplimmad. Den enas bröd är den andres död - ett klassiskt ordspråk som speglar relationerna mellan nästan allt levande. Men med tjugolappen är det inte helt så. Ty fru fortuna ger och fru fortuna tar.

Slumpen, eller ödet om man så vill, har ett svar för allt.

Ibland blir man trött på folk. Folk som känner att de styrs av ett öde kan jag förstå, det skulle inte vara så konstigt om vi bara är marionetter i guds dockspel. Men numerologi? Att reducera sitt födelsedatum till en siffra för att lista ut vem man egentligen är, det är ju bara befängt! Astrologi? Att himlakroppar så långt bort att det enda vi ser av dem är ljuset från ett spöke som en gång varit en stjärna skulle inverka på våran personlighet känns lika dumt.

Varför försöker människor lista ut vem de är? Vill man verkligen veta vem man är så mycket, att man letar där inga svar finns? Eller är astrologi med flera bara ett sätt att bekräfta sig själv? Ett försök om att lista ut att man är den där ideala människan som verkligen vill vara?

Visst kan jag förstå att det säljer, när folk får veta att de är trevliga människor, blir de glada. De vill ha mer smicker. Det är det inget fel med.

Ofta ser man dock hur grymma människor kan vara. Bara kolla hur det ser ut i en krigssituation. Om människor verkligen var trevliga, skulle vi verkligen se tortyr då?

Nej! Det är inte bara härdade soldater och experter som är kapabla att utföra tortyr. Man kan ju bara kolla
på de franska och amerikanska experimenten där en civil satts i en situation som innebär att en auktoritet uppmanar personen till att ge en skådespelare livshotande stötar.

Ni känner säkert till resultaten. Det var allt för få som vägrade att skada sin medmänniska. I mina ögon påvisar det bara att människor är ganska grymma varelser. I alla fall grymmare än vi vill vara.

Okej, det finns snälla människor.

Så söta när de sover!

Japp, träffat min nya lillebror idag. Han är väldigt - väldigt -väldigt gullig. Men sedan har han sovit hela dagen.

Min mamma har fått idén att flytta till bäddsoffan på andra sidan om den gipsvägg som delar mitt rum ifrån det extremt ekovänliga (eko, inte naturvänligt men mer... ekoeko eko-eko - eko) rum som ligger precis utanför mitt rum.

Det är nog ingen fara, jag har sovit mig igenom sirener, jordbävningar, åskoväder etc. utan problem.

Men det roliga i sammanhanget är min mammas fantastiska motivation lite tidigare idag.

"Ja, jag flyttar ner dit för att folk i huset ska slippa bli störda av barnaskri mitt på natten"

Men lyckligtvis finns det goda anledningar till att flytta ner ett plan. Bland annat är det svalare och lättare att sova i källaren.

Samtidigt finns det ett par logistiska hål i planeringen. Men jag får se huruvida min mamma får det hela att gå ihop.

Jag skrev en liten parantes efter ordet "ekovänliga". För att klarlägga min tes i den debatten:

JAG TÅL INTE ATT ORD FÖRKORTAS, PÅ ETT SÅDANT SÄTT ATT DET OSVIKLIGEN KAN MISSTAS FÖR ETT ANNAT! Varför kan man inte säga ekologi istället? Är det så svårt att lägga till ett litet "-logi" för att slippa missförstånd? Det är ju ändå lättare att  säga "ekologi" än "ekosystem", vilket egentligen borde användas.

Collagömma

Hittade nyligen en fantastisk hemsida. www.fulcola.se - en sida där ett antal personer har fullständig nördat ner sig i cola och vi får ta del av recensioner som inte bara berör smak eller konsistens. Även kolsyrehalten och förpackningens utseende recenseras.

Just nu är jag väldigt sugen på Pepsi Raw. http://fulcola.se/showcola.asp?id=208

Vem skulle inte vilja ha en cola med en eftersmak av lakrits? (Förutom alla som inte gillar lakrits då förstås. De som inte heller tål blotta åsynen av cola har också en valid ursäkt. Ja, om de nu bara har en anledning till att ogilla cola så klart...)

Nu ska den ju tydligen beställas från utlandet för hutlösa priser dock. Om man nu inte ger sig på att själv importera den.

Cola är i övrigt en förträfflig dryck. Den passar alldeles utmärkt om man snabbt behöver energi i form av socker och koffein. Dessutom smakar den gott på samma sätt som visst godis - konstgjort, men ändå inte äckligt.

För naturligt smakar det inte. Någonstans är Coca Cola kanske en av de största ikonerna för vår värld. Kapitalism och människans makt över naturen - över vad vi kan och vill dricka. Att det inte är nyttigt för oss visar oss bara att gud bjuder på de absolut bästa drivmedlen. Men det är inte lika kul att dricka vatten som Cola.

Är det bara på grund av sockerhalten, eller finns det en större anledning till att många människor föredrar Cola framför andra drycker?

Hur som helst funkar Cola förträffligt när man sitter en lång kväll och rollspelar. Det ger energi som får saker att gå framåt och då man inte rör sig allt för mycket, kan kroppen undvika att hetslagra allt för mycket av de dåliga sakerna i colan. Det är fortfarande inte nyttigt. Ett glas sockervatten / En kanna citronvatten är mycket bättre.

Men nu drog jag ämnet mot rollspel och då undrar säkert någon "Varför denna plötsliga vändning?"

Jo, nu den senaste tiden har jag lagt ett par timmar om dagen på att läsa in mig på "Warhammer Fantasy Roleplay". Nu vet jag hur en magiker och en präst funkar rent spelmässigt och jag har fått lite inblick i spelvärlden. Jag ser fram emot att spelleda nästa scenario, även om jag måste lista ut en lösning på ett problem eller två. (T.ex. hur ett gäng människor kan befinna sig på en plats där de inte var för några få sekunder sedan. Men jag ska nog lista ut ett sätt att lägga upp det så att saker och ting funkar så som de ska.

Fick också några idéer till hur jag kan fortsätta karaktärernas äventyr, men det får sparas till senare. Det är inte så kul att uppleva ett äventyr när man redan vet precis vad som ska hända i förväg.

Frågan är självklar; Hur många burkar Cola kan gömmas bakom skärmen?

WOHOO!!!

Häromdan damp Warhammer Fantast Battles 8: Collectors edition ner i brevlådan. (Eller, det hade den gjort om den kunnat få plats i en sådan.) De få intryck jag fått av boken än så länge är fantastiska. Men jag ska nog läsa den ett par gånger innan jag förstått hälften... bästa sättet att lära sig är genom att spela, men det hindrar mig inte från att njuta med alla bilder på vackra figurer samt slagfält.

Det är en vacker bok. Inbunden i brunt läder, men en guldfärgad hammare som sticker ut på framsidan. För att hålla boken förseglad är där en liten metallbit som håller ihop pärmarna. Jag uppskattar att den är lite under 7 centimeter tjock.

Den är vacker. Mina framtida bokhyllor ska prydas av en vacker bok med texten "Warhammer" skrivet på ryggen. Att den sedan innehåller regler och text som ger mig ett brett leende i ansiktet, är en rejäl bonus. Jag menar, i vilket annat spel har man tagit hänsyn till att en flod mystisk flod rent faktiskt kan vara en flod av blod? Eller att träden i en skog inte gillar besökare?

Det ska bli kul att spela någon dag. Men just nu är boken det viktigaste. För den är häftig. Vacker.

Vissa människor förstår sig inte på andra som köper limited editions. Att man skaffar en dyrare version av något, som egentligen fyller samma funktion som den vanliga versionen. Vad gör det för skillnad om du har bok nummer 2445 eller 124 av 3500?

Det gör all skillnad i världen. Det betyder så mycket mer när något är unikt. Min bok är unik! Vem kan säga det om en bok man inte skrivit själv?

Sedan finns det så klart dem som skaffar limited edition med tanken att de ska bli sällsynta och kunna säljas dyrt. Det gör jag inte. Jag är nog en av de personer som ser till att föremålen istället blir sällsynta.

Min bok är nummer 17. Det är ganska intetsägande. (21, 42, 1124, 1337, 2357 mfl. är ännu roligare.) Men det är åtminstone ett primtal. Mitt primtal.

I min eufori ska jag fundera vidare på vilken armé jag vill spela som. Tomb Kings, Empire, Vampire Counts och Goblins ligger valen mellan just nu. Tror jag. Det blir kanske en empire armé. Flaggellants är ju så jädra coola!

Man måste bara älska de galna fanatikerna!

Snälla, Sluta!

JAG STÅR INTE UT! Det är jättevarmt och svettigt. Ja. Men det kan jag tåla. För jag vet att det här är min favorittid på hela året. Om det blir ösregn kan jag egentligen ganska obehindrat springa ut enbar iklädd boxershorts, utan att frysa. I ÖSREGN! I vilken annan årstid kan man något sådant?

Men jo, det blir varmt. Kanske lite för varmt ibland. Men det kan jag stå ut med. Vad jag däremot inte tål är  enfaldiga missnöjdingar som försöker få mig att hålla med om att det kanske är lite för varmt.

Det kan inte bli för varmt här uppe. Kanske lite närmare ekvatorn eller längre ner under jorden. Men inte här uppe. Det kan bara bli varmt, vilket är ettusenmiljonermiljarderetthundrasjuttiotre gånger bättre än när det är riktigt jäkla svinkallt. Eller bara kallt.

Jag hoppas att jag kan hålla masken imorgon också. Annars kommer någon eller något att dö...

Nej, solen står inte i zenit här i kalla norden...

Salta vindar

Jag ska till havet idag. För att bada. Det blir första gången för i år!

Det är alltid något speciellt med det där första doppet. Jag ser fram emot det. Jag vill bada, simma och bada. Egentligen skulle jag ha åkt ut i söndes, men det blev det inget utav. Inget alls. Eller jo jag fick faktiskt sett havet. Men något bad var det inte tal om.

Det här är sommarens höjdpunkt för mig. Egentligen hade jag velat dra ner till stranden varje dag... eller vart tredje i alla fall. Det finns så mycket man vill göra ändå.

Jag har allt redo, badbyxor under långbyxorna och ett ordentligt badlakan att byta om under. För allas trevnad.

Kvällsdopp, HÄR KOMMER JAG!